Bröderna har ett sekel i samma verkstad

Jans och Leos danska föräldrar flyttade till Sverige 1958 och pappa fick jobb som lantarbetare på en gård i Romfartuna mellan Västerås och Sala. Bonden hade goda kontakter med Lantmännen och var trogen Volvo som såldes av Arosbygdens lantmannaförbund.

– Det var naturligt att jag hade praktik på deras verkstad i åttan och att jag sökte jobb där efter fordonslinjen, säger Jan.

Den 8 augusti 1974 fick Jan jobb som mekaniker i den då relativt nybyggda verkstaden på Kungängsgatan i Västerås. Tre år senare, i juni 1977, fick den tre år yngre brodern Leo jobb i samma verkstad – men då hade företaget bytt namn till Lantmännens maskincentral.

Lyckad sammanslagning

Sedan dess har de delat arbetsplats, men skyltarna utanför verkstaden har ändrats till Agrima, Svea Maskin och slutligen Swecon 1999.

– Bildandet av Swecon var klockrent! säger Jan som då var fackligt representant i Svea Maskins styrelse.

– Verkligen, säger Leo och fortsätter.

– Då var vi sju anställda och hade två servicebilar. I dag är vi 26 medarbetare och har 13 servicebilar. Det har varit en otrolig utveckling.

Lite grand som Roy och Roger i Macken har bröderna jobbat sida vid sida i verkstaden i nästan fem decennier, men jämförelsen tål ingen närmare granskning.

– På jobbet är vi kollegor, inte bröder, säger Leo.

Specialister

Och när tiden tycks ha stått stilla på Macken, så har åren på Swecon präglats av ständig utveckling. I dag är Jan specialiserad på höglyftande hjullastare och Leo på asfaltläggare, även om de naturligtvis kan serva och skruva på alla Volvomaskiner.

– Förr i tiden gick man mycket på känsla vid reparationer. I dag har vi digital felsökning och arbetar mycket metodiskt. Ibland kan jag sakna hur det var förr, men nej – det var verkligen inte bättre förr, säger Jan bestämt.

Båda har en tydlig yrkesstolthet och pratar om ”mitt Swecon”. Och hur kunderna med åren blivit som riktiga vänner, där man vet deras fritidsintressen och vad deras barn heter.

– Det kommer jag att sakna. Och kollegorna förstås, vi har en ruskigt fin anda här i Västerås.

Pensionen närmar sig

Och så förlorar de sig i anekdoter om gamla arbetskamrater, profiler som syntes, hördes och kunde vara en smula egensinniga. Jan och Leo skrattar åt historierna, men snart tillhör de själva den skaran före detta kollegor.

– De historierna kanske man inte vill höra, skrattar Leo som mer utmärkt sig som omtänksamt skyddsombud än den som med egensinnighet skapat historier.

– Jag kan väl ha lite temperament ibland. Jag har lite svårt för ”Google-mekaniker” som vet bättre än jag, men jag tror jag har blivit lugnare med åren, fortsätter Jan.

Nu väntar pensioneringen runt hörnet för båda: Jan går den sista april och Leo i mars 2026. Men innan dess ska de lotsa in en ny generation servicetekniker. Leo ska hjälpa sin efterträdare Anton bli varm i kläderna och Jan tar sig an Jens och Robert.

Vad har då varit bäst under alla år på Swecon. Efter mycket funderade är bröderna överens: felsökning.

– Det är det roligaste, även om jag ibland vaknar på nätterna av något som jag inte klarat av på dagen. Men känslan när problemet är löst, det är den bästa, säger Jan.

Namn:
Jan Jörgensen

Ålder:
67 år

Familj:
Sambo med Mari, tre vuxna barn, fem barnbarn och två bonusbarn

Bor:
Villa på landet i Romfartuna

Fritidsintressen:
”Umgås med familjen, fixa med huset, fixa med maskinerna – En Grålle från 1947 och en Volvo baklastare, LM 218, från 1964. Och så husvagnen förstås, till sommaren planerar vi att åka till Nordkap med den.”

Namn:
Leo Jörgensen

Ålder:
64 år

Familj:
Ensamstående, tre bonusbarn

Bor:
Villa i Munga stugby, knappt två kilometer från brorsan Jan

Fritidsintressen:
”Jag har alltid gillat idrott och att tävla. Numera blir det mest utförsåkning, men jag har slutat med offpist. Jag jobbar på sommaren för att åka kunna skidor på vintern och varje år åker jag till favoritstället Cervinia i italienska Alperna.”